kamillas

OKEJ, äntligen framme. Jag dör va skönt det är. Jag trodde på riktigt en stund att vi skulle bli kvar i Sveg och aldrig komma fram. MEN det visade sig att om man bara vill så löser allt sig. Lite charm och lite lednsa miner så smälter vem som helst!

Okej, ska försöka fatta mig kort; Allt strul började i Sveg där vi som tur var fick tag i en dator med internet så vi kunde kolla när nästa buss gick. Vi blev sjukt stressade när vi såg att sista bussen gick vid sex tiden och klockan då var sju. Vi blev helt galna och sökte på allt som gick att söka på och tillslut hittade vi en buss som skulle gå om en och en halv timme, men dock var det inte den linjen vi hade beställt biljett för. Panik. Men vi tänkte att vi kör, det får gå som det går, vi måste ju komma fram. Lite fjäsk och lite flört och lite tårar måste ju ta oss till Vemdalen. Dock fanns det ett problem, all vår packning låg kvar vid stationen och vi var på en ICA på andra sidan byn och den bussen vi skulle ta skulle avgå från ICA så vi skulle alltså få lov att släpa våra hundratals ton tunga väskor (ingen överdrift, jag lovar de vägde ton!) genom hela jäkla byn.

När vi kom fram till stationen hittade vi en skottkärra som stod så fint och prydligt mot väggen, vi kollade på varandra och tvekade inte länge "vi tar den!". Konstiga blickar mötte oss när vi tutade fram med en skottkärra med ett berg av väskor på genom den lilla byn. Väl framme vid busshållplatsen bestämde vi oss för att ställa kärran i en snödriva för att det inte skulle verka skumt. Dock var det lite dumt att just på den busshållplatsen vi stod skulle det vara chaufförsbyte så busschauffören som väntade på sin buss hade sett hela våran operation "ställ skottkärran så att det inte verkar misstänksamt". Lite pinsamt när han sedan konfronterade oss. Väl på bussen skyllde jag på att vi var tre tjejer från dalarna som var lost här och inte visste hur vi skulle göra. Jag spelade jättebekymrad, bussachaufförerna smälte och sa snällt åt oss att gå in och sätta oss så skulle det lösa sig och skottkärran skulle de ta med tillbaka till stationen åt oss, men vi måste komma ihåg att aldrig sno grejer, viktigt. Framme i vemdalen by visste vi inte hur vi skulle ta oss till Vemdalsskalet (anläggningen), dock träffade vi på ett gäng som hade beställt taxi så där fick vi hoppa in och nu sitter jag här, trygt framme i stugan!

Ah, mycket strul med mycket tur kan man kort sammanfatta det. GODNATT