kamillas

Jag berättade ju att Katrine både spydde och svimmade igår. Jag sa att det berodde på mensvärk. När Henriette och Tomas kom igår kväll/natt sa Henriette att det liknade symptom till Blindtarmsinflammation. Vi kollade upp på nätet och alla symptom stämde in på blindtarmsinflammation. Mamma ringde till någon "dygnet-runt-sjukvård" och berättade om Katrines smärtor osv. 
Hon som mamma pratade med sa att hon tyckte detta var ett typsikt blindtarmsfall och sa att mamma och Katrine skulle packa lite grejer och dra akut till Mora eftersom om det var blindtarmsinflamation så kunde blindtarmen spricka och det är mycket allvarligt.

Så inatt runt ett drog mamma, Katrine och Tomas iväg till Mora. Även om jag vet att blindtarmsoperation är helt ofarligt så blir man ju orolig. Sen var vägen hal och det var mörkt och dom skulle ut och åka nästan tio mil. Nej det var inte kul alls!
Jag låg vaken till halv tre och bara tänkte och var orolig. Jag hade ingen ro i kroppen alls..

Tomas lovade mig att höra av sig när dom visste. Runt tre kom ett meddelande: "Katrine har det bra. Hon ska stanna där över natten så ska hon antagligen opereras imorgon, gonatt vi ses snart!"

Okej, skönt att veta att hon fick hjälp och att det inte var så jätteakut, men ändå. Man är ju långt ifrån och vill ju såklart vara delaktig. Tanken på att Tomas skulle åka hem helt själv mitt i natten var inte så betryggande heller.

Jag sitter här helt rastlös och väntar på att mamma ska ringa, vi här hemma vet ingenting. Vi vet inte om hon har opererats, vi vet inte hur hon mår och vi vet inte när dom kommer hem. Varför ringer dom inte? Borde jag vara orolig?

Jag är så jävla trött både psykiskt och fysiskt. Jag är så jävla trött för att jag har sovit max 4 timmar inatt. Jag är så jävla trött på att våran familj ska råka ut för saker hela jävla tiden. När ska vi får vila?! Kan vi bara få ha ett normalt lugnt liv, utan all dramatik?