the famous run i the dark


Okej, sista erkännande. Jag är så jäkla mörkrädd, så mörkrädd att det finns ord för det. Jag är så rädd för det att jag måste ha någon som håller mig i handen eller på ryggen när jag vistas i mörker. Varje natt sover jag med minst en lampa tänd, annars kan jag inte sova, (om jag inte har sällskap då, men det är en annan sak).

Så nu har ni förstått lite hur mörkrädd jag är. Jag är garanterat mycket mer mörkrädd än vad alla ni är, TILLSAMMANS, nej, men nästan.

Då ska jag berätta för er, en av de värsta händelserna i mitt liv. Jag och min morbror Tomas skulle ut och springa en augustikväll, klockan var väl runt 22.00 snåret och det började skymma. Vi bestämde oss för en sträcka där 3,5 km är bara skog så långt ögat kan nå. I början tyckte inte Tomas att jag hängde på så han sa att han skulle vänta där skogen började. Vi tog i hand på att han skulle stanna och att jag inte skulle vända. Väl framme vid skogen stod han inte där så jag var nästan bestämd på att vända hemåt för fasen för att gå själv i skogen, men min envishet övertalade mig att gå vidare och jag intalade mig själv att min kära Onkel stod och väntade lite längre bort. Men jag sprang och sprang och inte var han att se. Jag började förstå att han inte stod och väntade någonstans och då började paniken komma. Jag hörde björnar, vargar, lodjur och andra farliga skogsvarelser överallt. Jag tror jag aldrig har sprungit så fort i hela mitt liv samtidigt som tårarna sprutade. Skall även tillägga att det var absolut ingen belysning alls där i skogen och klockan hade blivit så mycket att det var kolsvart ute.

När jag väl kom ut på vägen igen där det fanns belysning var jag så sjukt lättad över att jag överlevt, bokstavligt talat, jag trodde att jag skulle dö. Så jag började gå, och Tomas hade fortfarande inte synts till. Plötsligt stannar det en bil och jo vem tror ni det var? Tomas hade alltså kommit hem och frågat om jag var hemma och det var jag ju inte. Så när jag satte mig i bilen skrek jag först en massa fula ord som vi inte ska ta upp här, sedan brast vi båda i ett hysteriskt skratt, för är det inte ganska ironiskt att de två kanske mest mörkrädda människorna på jorden skulle bege sig ut i en kolsvart skog och springa? Och att vi dessutom gick var för sig?

Ja, en annan sanning är att jag alltid håller det jag lovar, som ni förstår.


kommentera mitt inlägg här :)
Postat av: Ponnysill

haha jag kan nog vara mörkräddare .. jag är "mörkrädd" när de tär ljust (a) Ne, jag är rädd för att dö varenda sekund haha, och framförallt i mörkret (a)

2010-10-04 @ 17:30:04
URL: http://idawindahl.blogg.se/

ordet är ditt , kom med din mening :)

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0